ibland är det inte så lätt.

sitter och tittar på; i taket lyser stjärnorna. om man kollar på Jenna så känner jag igen mig att man blir sur och vill inte vara där den personen man älskar högt är, när de säger att den kommer dö . jag har inte gråtit på jag vet inte hur länge, men det måste komma fram.. så här sitter jag, ensam i köket med älsklings laptop och gråter. ibland är det inte så lätt - som man önskar ibland, jag vet för jag har varit med om det mesta nu. och jag tycker att det räcker gott och väl!!! jag kommer inte klara av något mer som har med döden eller nära döden att göra, jag kommer inte klara det.

nu vill inte jag att ni alla ska tycka synd om mig och försöka prata med mig och säga att allt kommer bli bra och att jag inte ska tänka så. det fungerar inte okej? försökt, men inte framgångar. jag vet att ingenting kommer bli bra, det kommer alltid vara så att hon är borta, och jag kommer fortfarande ha bilderna i huvudet och alltid komma ihåg smärtan när vi fick de beskeden. Någon som varit med om liknande? Först en pappa som fick hjärtstopp och inte höll på och klara sig men som tur hann bli räddad, sen en syster som också fick hjärtstopp men som inte klara sig. Säg mig, är det någon som har det så ? Någon som också känner att det kommer krypandes mot er??!!?!.. jag är yngst, jag har nu tre äldre systrar kvar, jag är rädd att likadant kommer hända den nuvarnade äldsta, sen mittersta sen den yngsta innan mig sen att det är min tur. jag vill inte somna om nätterna för jag är rädd att inte vakna igen, rädd att aldrig få se någon igen. man mår inte bra av det, jag lovar er ! :'(

kan inte skriva mer, måste försöka andas normalt och inte gråta. .

jag älskar er alla !